Frökens tankar

Lite tankar över en kopp kaffe...

Jag sitter vid det fantastiskt fina köksbordet med perstorpsskiva, nyplockade blommor i vas och en kopp kaffe i min hand och tittar ut genom fönstret, ut mot gården och åkrarna bortanför. Solen skiner, himlen är blå och det riktigt sprakar om alla höstfärger. Jag var nyss och hämtade ved i vedboden, på vedbacken låg morgonfrosten kvar och bredvid mig vandrade min yngsta katt som ser på livet med en stor nyfikenhet. Jag gillar att hämta ved, även om det är tungt. Det är en viss charm med att om jag vill ha värme så måste jag också arbeta för den. När jag kom tillbaka låg storkatten på stentrappan och solade. Jag kunde riktigt se hur han njöt.

Att tända en brasa är inte lätt, inte för mig. Det tar ett tag innan jag får fart på den men när jag väl lyckats så är det underbart att höra hur det knäpper och sprakar ifrån den stora vedspisen.

Solen skiner och den värmer fortfarande, trots att vi snart går in i novembermånad. Mitt liv är en idyll....ändå har jag svårt att njuta och känna äkta glädje. Ibland känner jag ingenting. Det är tomt. För mig som har haft mycket känslor är det en obehaglig känsla att plötsligt känna sig tom. Under sommaren som gått har dock en läkare förklarat för mig att jag drabbats av nedstämdhet/måttlig depression och att det då är normalt att inte känna glädje och lycka, att man är trött, att man isolerar sig, gråter, inte sover, känner ångest, grubblar etc.

På något vis var det skönt att få det på pränt, att det var något annat som gjorde att jag var som var, eller är som jag är just nu (även om jag mår bättre än vad jag gjorde i somras så har jag en bit kvar) och att det inte var mig som person det var fel på. Innan kunde jag känna mig så illa till mods då jag visste att jag hade alla förutsättningar i världen för att vara lycklig. Jag hade allt, en underbar pojkvän, en lägenhet mitt i stan, ett hus på landet, katterna, vänner etc. Vad mer kunde jag begära av livet? Jag kände skam och fick ångest. Det kändes som att jag var en människa som aldrig skulle bli nöjd och därav var jag ingen god människa.

Nu vet jag bättre. Jag intalar mig att jag är lika bra som alla andra. Min hjärna förstår att jag går igenom en process just nu som kommer ta tid men som samtidigt vet att jag kommer att må bättre och bättre och en dag så kommer jag att känna äkta glädje och lycka. Hjärtat säger ibland något annat...att jag inte är värd allt det här, allt det fantastiska som jag har runt omkring mig. "Du är inte värd det, tro inte att du är någon, du är verkligen inte bättre än någon annan utan snarare sämre, du kan inget, du är korkad, ful och fet" (det härliga saker mitt hjärta säger mig till och från). Mitt hjärta verkar vara min största fiende. Varför säger det så och varför vill det mig så illa? Hjärnan vet vart det kommer ifrån (delvis)...den där jävla jantelagen som jag vuxit upp med och som finns överallt i samhället "du ska inte tro att du är något". Jag ville nog tro att jag var något, att jag kunde bli något och det var viktigt för mig att visa att trender, traditioner och mönster kan brytas...om man vill. Jag kämpade motströms för det var det inte populärt att inte göra som alla andra. Nu var det inte så att jag förstod fullt ut att jag inte gick samma väg som andra i familjen jag var bara den jag var och glöden inom mig var så stark att det bara var att glida med. Längtan till något annat var så stark.

Jag minns att jag var nyfiken på världen och på alla människor i världen. Jag och min pappa brukade sitta och titta på diverse samhällsprogram och ofta uppstod det diskussioner mellan oss vilket jag älskade, det var roligt att ha någon att argumentera mot. Det slutade dock oftast med att andra i familjen kom och sa att vi var tvungna att sluta. De uppfattade det som att vi bråkade. Jag minns dock att vi både två, pappa och jag, sa tillbaka: "vi bråkar inte" men ni vet...för husfridens skull var det bäst att sluta :).

I min värld har man inte glatt sig åt andras framgång. Om jag har gjort något bra, som jag kanske själv till och med varit stolt över så har det aldrig fått komma i fokus. Responsen har mer varit...jaha..vad bra...och sen har man pratat om något annat. Jag tror inte att det handlar om avundsjuka utan det är mer att alla är vana vid att inte få någon uppmuntran eller bekräftelse och då ger de heller ingen annan det. Det har liksom gått i arv via miljön på något sätt.

När jag var liten hade jag som sagt stora planer på vad jag ville göra i livet. Jag ville resa, jobba med människor i världen, lära mig språk etc. När jag ville läsa natur på gymnasiet övertalades jag (istället för att uppmuntras att gå min väg) till att välja konsumtion (det största misstaget i hela min utbildningskarriär). När jag ville arbeta för SIDA sa någon i familjen: "varför kan du inte jobba på ICA som alla andra"? Det fanns där hela tiden...."var som alla andra, du ska inte tro att du är något bara för att...bla bla bla".

Som tur var lyssnade jag inte, jag var alldeles för envis och trodde för mycket på mina drömmar för att låta dem gå i stöpet. Sen tror jag att ju mer negativt inställda folk var till mina planer desto viktigare blev det att få dem att gå i mål.

Det fanns dock två människor, fantastiska sådana, som (när jag var ung) uppmuntrade mig att göra något av mitt liv (och jag menar inte att andra inte gjort något av sitt liv utan att jag skulle göra det jag ville göra) det var min älskade morfar och en ingift faster. Deras ord vägde tungt och jag är fortfarande väldigt glad och tacksam till att de såg mig och min glöd. Min närmaste familj fanns alltid där också, de satte inte käppar i hjulet för mig men de uppmuntrade inte heller. Allt jag gjort i mina dagar har inte varit genomtänkt och klokt och kanske hade ett gott råd varit på sin plats ibland och då menar jag inte saker som: "hur kan du resa så långt, tänker du inte på din mamma".

Hur som helst, jag reste, jag reste så fort jag fick chansen och jag reste långt och länge. Jag började plugga. Först på folkhögskola i två år, sedan komvux (fick ju läsa in sista året på gymnasiet då konsumtion bara var tvåårig), sedan blev det universitet och mitt huvudämne var socialantropologi (det enda jag var intresserad av att läsa just då) och så fortsatte det kurs efter kurs. När jag var klar började jag att jobba (jag hade arbetat innan också, jag varvade studierna med arbete kan man säga) men fortsatte att läsa friståendekurser på distans. Det skedde inget särskilt när jag var klar med min utbildning. Det var heller inget som jag tänkte på. Jag var den första i släkten (den nära släkten) att plugga vidare men som sagt det var ingen grej...förrän senare, då en annan i släkten läste en kortare vårdutbildning och blev både hyllad och firad när kursen var klar. Jag minns att personen ifråga fick en gåva ifrån någon i släkten i form av en kristallskål. När jag fick höra det tänkte jag att det är klart att det ska firas men samtidigt stack det till lite i mig för hur kom det sig att en viss utbildning räknades men inte en annan?

 Det kan uppfattas som att jag är bitter och avundsjuk men se där har ni fel det handlar mer om att jag förundras över hur människor tänker och agerar. Är det så att människor bara förstår det som finns i den egna bubblan och kan hantera det och sedan det som finns utanför blir som en annan värld som de inte förstår och därmed heller inte kan kommentera och uppskatta?

 Det måste ju vara så att jag kommer ifrån en värld där bara vissa yrken uppskattas och där endast visst leverne bekräftas och uppmuntras.

....hua! Gud vad tankarna kan fara iväg ibland. Nej, nu är kaffet i kaffekoppen kallt och brasan behöver fyllas på med ved. Även om jag fortfarande får lite dippar då jag känner mig nere och ledsen så är jag glad över att jag inte sjunker lika långt ner som jag gjort tidigare under min sjukdomsperiod. Det är ett gott tecken säger de som vet. Jag siktar framåt och därmed vill jag komma till botten med vilka mönster jag själv har och lever efter. Jag tror inte på att jag kan förändra någon men jag tror på att alla kan förändras...om de vill. Jag vägrar hamna nere i djupet igen så därför måste jag finna verktyg för att hantera sådant som gör mig nedstämd, jag har funnit några men jag behöver några till. En vacker dag kommer mitt skratt vara lika äkta som ditt :). 

Hej på er!

---------------------------------------------------------------------------------

Fler än två vårdnadshavare?

Det var ett tag sedan som jag satt och funderade på vad som händer i världen men så idag råkade jag höra något på radion som fick mina tankar att börja snurra. Det var en debatt mellan en man ifrån miljöpartiet och en kvinna ifrån centerpartiet som diskuterade miljöpartiets förslag om att låta ett barn ha fler än två vårdnadshavare. Miljöpartiet anser att den svenska lagstiftningen är svag när det gäller ett barns begränsning till att högst ha två vårdnadshavare samt att barns rätt till umgänge med andra vuxna som inte är deras vårdnadshavare inte skyddas. 

Det här är en väldigt intressant motion som miljöpartiet har lämnat in. Jag har länge, både privat och via mitt arbete, irriterat mig på lagens förlegade syn om att kärnfamiljen skulle vara den ända riktiga familjen. Vilka av oss lever i en kärnfamilj idag? Många (såklart) men långt ifrån alla. Många av oss vet hur komplicerat det är att vara styvmamma respektive styvpappa när det kommer till myndigheter och att få ut information ifrån dem. Nu tänker ni säkert att de biologiska föräldrarna kan sköta allt sådant, jo visst, men ibland fungerar inte det och ibland är styvföräldern mer förälder än de biologiska (har sett mycket sådant i mitt arbete te.x).

Hur som helst så debatterade dessa två representanter gällande temat och centern menade att det inte låg i barnets bästa att ha fler än två vårdnadshavare MEN när hon fick någon minut att tala för sin sak kom det fram att fler vårdnadshavare skulle krångla till det för myndigheterna då de inte skulle veta vilka de skulle kontakta gällande barnen! Alltså handlade det inte om att det inte låg i barnets bästa utan om att det inte var fördelaktigt för myndigheterna. Jag blir så jäkla trött på att höra myndigheters (särskilt socialtjänstens) tjat om barnets bästa när de egentligen talar om något helt annat! Det har blivit som ett mantra: "barnets bästa, barnets bästa". Självklart ska vi alla se till barns bästa men det är inte lika med myndigheters bästa!

Min åsikt är att ju fler närstående vuxna ett barn har i sitt liv desto större skyddsnät får det! Det kan ALDRIG vara negativt att ett barn tyr sig till fler än två vuxna.

Jag är uppvuxen med min styvpappa, han var dock inte min vårdnadshavare under min uppväxt vilket har inneburit en massa saker. Han är min pappa men han har ingen laglig rätt till mig och jag har ingen laglig rätt till honom. Han hade kunnat adoptera mig och mina syskon men det betyder (som jag har förstått det) att då måste min biologiska pappa säga upp sitt vårdnadsskap för oss och det är inte heller rätt. Med andra ord hade det varit enklare och bättre om de tre, mamma, pappa och min biologiska pappa, hade kunnat dela på vårdnadsskapet. Det är en skyddsfråga likväl som en senare arvsfråga.

Jag förstår er föräldrar som känner att ni inte vill dela vårdnaden av era barn, det kan ju vara så att en mamma vill att hennes sambo ska ha vårdnaden om tidigare barn men att den biologiska pappan inte vill det MEN som jag ser det behöver inte det ena utesluta det andra. Jag menar att egentligen är det inget vårdnadsskap som hotas utan ser man på det positivt så innebär ökad vårdnad att fler har ansvar för att barnet har det bra, ekonomiskt likväl som socialt etc. Jag kan tänka mig att om jag har ett barn och jag vill dela min vårdnad av barnet med min nya man så ska det vara okej och kunna beslutas (jag har inte tänkt igenom detta något särskilt) utan den andre vårdnadshavarens godkännande?

En sak som jag har tänkt på och som är lite märkligt i samhället är att en styvförälder inte har någon rätt till barnet MEN när kommuner räknar ut dagiskostnader (te.x) så grundas denna på vad den biologiska föräldern tjänar SAMT vad styvföräldern har för inkomst. Kanske självklart men jag har alltid undrat vad som händer om te.x. den biologiska föräldern blir arbetslös, är det då meningen att styvföräldern ska betala för barnet i fråga? Jag delar gärna ansvaret MEN menar att saker och ting måste vara mer konsekvent. Antingen har man ansvar eller så har man det inte.

Det är en viktig fråga att diskutera, tyvärr talas det för lite om den, som med så mycket annat. Hur som hur så vill jag verkligen ge miljöpartiet en rejäl klapp på axeln för att de vågar yrka på lagförändring. Jag står helt bakom denna motion och kommer spänt att följa vad som händer framöver.

Tack för ordet!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

"Nej, jag är inte gravid, jag är bara tjock..."

Om du nu är så att det är tabu att prata om en ”låtsasmammas” känslor i samband med en separation så är det än mer tabu att tala om barnlöshet, ofrivillig sådan. Jag har lämnat den här diskussionen bakom mig men då och då tenderar den att komma upp igen och jag kan inte låta bli att fundera kring detta ämne. Jag var nyss och handla och såg då framsidan på ”hänt i veckan” eller vad det nu var för blaska. Det var visst ”krig” om Victorias och Daniels barn ”redan”. Jag minns att jag tänkte, när prinsessan och prinsen gifte sig med varandra och det allmänna pratet om att nu blir det nog snart barn i kungafamiljen påbörjades, det är ju bara att hålla tummarna att stackars Victoria, eller Daniel för den delen, KAN skaffa barn bara så där på kommando. Tänk om Victoria hade varit lite mer som mig, ja då hade det helt enkelt inte blivit några barn i familjen, inte bara sådär i alla fall.

Jag blev alldeles nyligen inbjuden till dop, en fantastisk liten kille ska döpas och jag känner mig ärad att hans mamma och pappa bjöd in mig till denna stora dag. Idag fick jag ett samtal ifrån någon som jag inte pratat med på länge och hon berättade att en gemensam väninna blivit farmor i natt samt senare under samtalet framkom även att hon som ringde väntar sitt andra barn. GRATTIS, sa jag förstås med stor glädje i min röst, en relativt fejkad glädje om jag ska vara ärlig. Det är klart att jag är glad för deras/hennes skull, självklart, men någonstans inom mig väcks den bittra Fröken som inte kan låta bli att tycka att världen är orättvis som låter alla andra bli med barn men som lämnar mig mer eller mindre helt oförmögen att ta del av denna så fantastiska upplevelse (som de som vet säger att det är). Det är också otroligt orättvist och kanske till och med omoraliskt att samhället har rätt att bestämma över min kropp genom att förneka hjälp till att bli gravid efter en ålder av 38 år. Ja, så är det, efter 38 års ålder får vi kvinnor inte hjälp att bli gravida genom en s.k. IVF behandling. Om du är 37 år kan du få hjälp med två försök men efter det får vi stå för kostnaderna helt själva! Samhället har därmed talat om för mig att jag är förbrukad, det är liksom ingen mening att satsa på mig då chanserna att jag skulle kunna bli gravid plötsligt försvann i samband med att jag blev 38? Låter lite märkligt, jag har svårt att tro att min kropp är så tidsinställd. Min menscykel är ju inte särskilt punktlig, om man säger så. Det finns dock hopp, fick jag veta av en snäll barnmorska. OM jag i framtiden vill göra ett försök så kan jag få en enklare behandling genom att äta tabletter, det var mitt tröstpris.

Vad som retar mig är att beslutet om att kvinnor inte får hjälp att bli gravida efter 38 års ålder är det faktum att beslutet är fattat på generella grunder och inte på oss som individer. Det finns faktiskt faktorer som staten skulle behöva ta i beaktning då de ökar chanserna för ett par i denna situation att bli föräldrar. Jag har t.ex. fått höra att kvinnor med PCO har fler äggblåsor än andra kvinnor, vilket innebär att det tar längre tid innan äggblåsorna försvinner helt. Låt oss säga att en kvinna som inte har PCO har 100 äggblåsor (jag gör det enkelt) och en kvinna med PCO har 1000. Med åldern minskar antalet men när den första kvinnan har 10 kvar så har den andra 100. I och med detta borde chanserna att bli gravid öka för en kvinna med PCO? Vilket i sin tur borde innebära att det visst är värt att låta en sådan kvinna genomgå en IVF behandling efter det att hon fyllt 38?

Jag bara känner att samhället i stort är lite oförsiktiga med hur de hanterar denna fråga.  Allmänheten tar sig också rätten att kräva svar om varför jag inte har barn som alla andra. Det har också hänt att de har frågat mig i vilken månad jag är i (som många andra kvinnor och män har jag en mage som påminner mer om en god rund bulle än om en hård knäckemacka [ler]). Även om det var så att jag var med barn varför skulle jag vilja berätta det för en relativt främmande människa? Vad vill de att jag ska svara? ”Ja, jag har haft sex och det är här resultatet, en graviditet” eller (som jag faktiskt svarade) ”nej, jag är bara tjock”. Kvinnan som frågade mig hade kunnat insett sitt misstag och låtit mig vara men NEJDÅ, hon fortsatte: ”jaha, du har suttit stilla mycket och gått upp i vikt”. Mitt svar på det blev: ”nej, jag har faktiskt gått ned i vikt” (visste inte vad jag skulle säga men visste att jag inte ville ge henne rätt).  

Vid ett tillfälle, i samband med att jag var på ett dop, var det en kvinna som, när jag lekte och gosade med andra barn, att jag väl kunde skaffa egna barn och gulla med dem! Det är helt sant! Hon blev svartsjuk för att jag var med barnen när hon ville ha deras uppmärksamhet. Vad säger man! Ja, nu mer säger jag som det är, att jag troligen inte kan få barn. Det chockar de flesta och får dem att hålla igen truten ;).

En annan sak är att vi kvinnor som fått stämpeln att vi tiden är ute inte får något stöd, kanske har andra fått det och då är det bra men för mig fanns ingen hjälp. Det var bara att acceptera och leva vidare och hur gör man det? Hur lever man vidare med att jag kanske aldrig blir mamma? Hur ska man tänka och vad tänker män om det?

Hur mycket jag än försöker att acceptera att situationen ser ut som den gör så går det inte fullt ut att släppa dessa tankar. Jag har också märkt att när man väl vågar prata med någon om detta så är jag ju inte ensam, det finns många fler som har problem med att skaffa barn. Efter lite efterforskning så har jag förstått att chansen att en kvinna ska bli gravid generellt är väldigt liten. Många blir gravida men får sedan missfall, kanske inte ett utan flera. Jag har själv gått igenom det en gång och utan att gå in något djupare på det så kan jag säga att det väcker en del känslor. Det är inte lätt att hitta styrkan och hoppet att gå vidare och att försöka igen. 

Jag vet hur några av mina närmaste väninnor och deras sambos har fått kämpa för att tillslut få krama om deras efterlängtade barn. Det har varit många tårar som trillat och många gräl som retts ut. Till er vill jag säga att er lycka är min lycka! Till er andra som inte har förståelse för hur det är att vara ofrivilligt barnlösa vill jag säga, tänk till, läs på och för guds skull skärp till er och visa lite empati. Till staten som bestämt att det är försent för mig säger jag bara: ”F—CK the system, I´ll prove you wrong”!! ;).

Inkomna kommentarer:

"Man frågar inte en tjej om hon är gravid! Varken om hon har barn sedan tidigare eller inte, det är ingen självklar fråga man bör ställa. Om hon är gravid så får man oftast veta det förr eller senare ändå och är det ingen man känner så är det inget man behöver veta alls.
Att du är ledsen över att du inte kunna få barn är bara naturligt, hade jag varit i din situation hade jag varit både ledsen och bitter. Det är inget du behöver dölja för någon.
Jag tycker att det är bra att debatten om ofrivillig barnlöshet tas upp mer och mer, det blir lättare för alla att prata om det och de som drabbats ser att de inte är ensamma i sin situation. Även om det inte hjälper dig i din situation så kan det förhoppningsvis få folk att tänka efter innan det kommer kommentarer som ”är det inte er tur nu”, ”när ska ni skaffa barn” eller ”varför har du inga barn”. För det första är det ingen som har med det att göra och för det andra så vet man inte hur länge eller om paret försökt att bli gravida".

Kram Camilla 

Svar ifrån Fröken Pralin:

Hej Camilla, tack för dina ord. Jag håller med dig, jag tycker också att det är en fråga som är väldigt oförskämd att ställa, är du med barn, eller när ska ni skaffa barn. Jag kan ta att en familjemedlem eller en nära vän frågar mig men att en kollega eller en främling kläcker ur sig det är mindre ok. Det är ju som att fråga om jag har sex. Vad svarar man på det? Att det är eller kan vara en känslig fråga är uppenbart. Jag går inte omkring och frågar om folk har förstoppning eller liknande för att deras magar ser svullna ut hi hi!

Visst är det viktigt att ta upp frågan till debatt. När man väl börjar att prata om det så märker man att det är många som har samma problem.

Kram Fröken P.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Funderingar kring en liten prinsessa

Små barn blir snart stora och när vi ser dem växa inser vi hur fort åren passerar oss förbi. I går fyllde en liten prinsessa som stått mig nära i några år hela 9 år! Jag minns första gången jag träffade henne. Hon var som ett litet yrväder och hon var endast 3 år gammal. Jag minns att hon satt och lekte i sin pappas stora bil och när hon tröttnade på det var hon med oss vuxna och hon ville hjälpa till med precis allt J . Det gick en tid och i samband med att hennes pappa fyllde 30 år träffade jag henne igen, hon hade då hunnit bli 4 år gammal. Denna gång satt yrvädret på en fyrhjuling som hon for runt med på gården. Jag kunde knappt tro mina ögon när hon kom farandes, det märktes att hon var pappas lilla flicka, lika körtokig som han J . Efter detta tillfälle kom den lilla prinsessan att bli en del av mitt liv och jag en del av hennes, i och med att jag och hennes pappa inledde en relation.

I varannan vecka under en period av lite mer än 4 år levde vi tre som en liten familj. Jag tog på mig rollen som ytterligare en vuxen i den lilla prinsessans liv och även om hon inte behövde en till mamma, då hon redan har en som älskar henne högt, så kom hon att bli det enda barnet i mitt liv och våra band växte sig starka.

Det talas väldigt lite om hur det är att vara "låtsasförälder" men samtidigt ställs det väldigt mycket krav på oss, kan jag känna. Det är så självklart att vi ska ställa upp och finnas där för barnen och det är självklart att vi ska ta hand om och älska barnen som att de vore våra egna. Missförstå mig inte nu, för det var absolut krav som jag ville leva upp till men samtidigt var det sällan någon som frågade vilka behov jag hade eller vad jag tyckte och tänkte om saker och ting. Det var liksom bara att anpassa sig och finna sig i situationen, vilket ibland var svårt då de var aktörer i mitt liv precis som jag var aktör i deras. Beslut kring prinsessan, som hennes föräldrar tog, drabbade ju indirekt även mig. Efter en längre tid kändes det dock som att vi lyckades få allt att flyta på och var vuxen fick en tydlig roll i den lilla prinsessans liv.

Vårt samhälle är grundat på att vi alla lever i s.k. kärnfamiljer. Detta gör att vissa system kring barn inte hänger med och skapar problem för de familjer som lever i andra konstellationer. Det är till exempel inte självklart att man som "låtsasförälder" har rätt att få ut information ifrån skola eller barnomsorg. Blir barnet sjukt är det inte heller självklart att vi får vårda barnet, det krävs först att det anmäls till försäkringskassan att vi fått tillstånd att vårda barnet. Så klart kanske det måste vara så men som den tredje vuxna är det inte helt okomplicerat. Det finns mycket att säga om vilken syn samhället har på oss "låtsasföräldrar" men jag lämnar den diskussionen för tillfället då det är andra saker jag anser mer intressanta för stunden. Jag vill bara nämna att jag kan tycka att det är lite märkligt att jag inte kan få information ifrån skolan direkt till mig samtidigt som min årsinkomst räknas in vid beräkningen av barnomsorgen. Hur ska man tolka det? Jag har ett ansvar att vara med och betala men jag har inte befogenhet att ta del av information som rör barnet eller skolans och fritids aktiviteter?

Frågan som jag menade belysa i detta inlägg var egentligen hur jag som "låtsasmamma" förväntas hantera situationen vid en separation? Det handlar ju inte bara om att jag och min sambo går skilda vägar, utan även om att bandet mellan mig och den lilla prinsessan förändras eller kanske rent av klipps av?

När jag tänker på det är min spontana känsla, sorg. I ärlighetens namn är det mig en stor sorg att ha förlorat bandet till denna fantastiska lilla tjej. Hur bearbetar man det? Och hur känns det för henne? Det är inte bara att släppa taget och gå vidare…om man säger så, eller?

En sak som jag verkligen har förstått efter dessa år med ett barn i mitt liv är att jag också haft en inverkan på vem barnet kommer att bli i framtiden. Det slog mig plötsligt en dag att den lilla prinsessan agerade som jag brukar agera i visst sammanhang. Hennes pappa sa då till henne: "nu låter du som Terésie" och jag vet att jag reflekterade över det och att det var lite av en aha upplevelse för mig att även jag hade inverkan på hennes sätt att utvecklas (en ganska häftig känsla faktiskt). Samtidigt som det var väldigt kul att komma till den insikten, att även jag är med att forma denna lilla prinsessa, så insåg jag hur lätt barn snappar upp saker och ting, på gott och på ont. Samma sak måste gälla vid en separation tänker jag, barnen lär sig ju att hantera situationer efter hur vi vuxna hanterar dem. Av den anledningen känner jag oro inför hur den lilla prinsessans tankar egentligen går för som jag upplever det har hennes röst aldrig blivit hörd i detta sammanhang, tyvärr (skyller inte på någon utan det var bara så det blev). Hur ska man göra, vad ska man säga och hur löser man det på bästa sätt, för barnet?

Jag är själv uppvuxen i en familj som inte är byggd på den gamla klassiska kärnfamiljen. Min pappa försvann när jag var liten och efter ett par år kom min "låtsaspappa" in i bilden och han finns kvar än i dag, trots att han och min mamma är skilda sedan år tillbaka och trots att han har en ny familj. Jag har insett vilken underbar människa han är, som har behandlat oss barn som hans egna under alla dessa år. Min "pappa" har idag sex, ickebiologiska och ett eget, biologiskt barn. Jag tycker att det är helt fantastiskt! Han borde få ett pris för bästa pappa! Anledningen till att han kunde hålla så bra kontakt med oss beror ju förstås inte bara på honom utan också på att våra mödrar gav honom möjligheten till det.

Jag har verkligen våndats över hur jag ska hantera min egen situation. När ska man kämpa och när bör man inse att det bara är att släppa taget. När blir ansvaret för barnet inte mitt längre? Det enda jag vill är att visa att jag finns här för den lilla prinsessan och att jag aldrig medvetet svek eller lämnade henne. Min oro är att hon ska ha tankar om att jag inte brydde mig om henne utan att jag bara försvann. Det grämer mig att vi vuxna inte klarar av att se till barnens bästa i dessa sammanhang då vi är så förblindade av våra egna känslor och behov. Vi tar ibland bara förgivet att det som är bäst för oss är också det bästa för barnen.

Så hur går man vidare? Jag har ingen som helst makt att ensam påverka situationen. Min förhoppning om att jag kunde bli för den lilla prinsessan, vad min "pappa" är för mig, börjar sakta men säkert att suddas ut. Tänk om vi varit mer förnuftiga, då hade den lilla prinsessan verkligen kunnat ha ett rejält skyddsnät ikring sig. Barn är också väldigt lojala och de är bra på att normalisera sig. Jag förstår att det måste vara svårt att veta hur hon ska förhålla sig till mig när jag t.ex. ringer och frågar hur hon har det. Det blir som en ond cirkel, ringer jag inte är jag rädd att hon ska känna sig lämnad och ringer jag är jag rädd för att hon ska känna illojal. Hur ska hon egentligen kunna veta att det är helt okej att ha flera vuxna i sitt liv som bryr sig om henne om ingen talar om att det är okej?

Det blev ett långt inlägg, jag ursäktar mig med att det är en fråga som berör mig. Ibland är det bara skönt att få sina tankar på pränt.

Som en sista mening vill jag tacka "C" som visat förståelse och öppnat en dörr för mig i sammanhanget, Tack!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Domestic Violence och en pralin
　

Ibland önskar jag att det vore helt okej att skriva precis vad man vill, att lätta sitt hjärta fullständigt och inte tänka på någon annan än sig själv och sitt behov att få uttrycka sig. Det vore en enorm lättnad att få säga precis vad man känner och tycker, utan att vara elak eller dum. Vi pratar många gånger på jobbet om att det ska vara tillåtet att kritisera varandra både positivt och negativt. Många gånger kommer det positiva fram för det är ju roligt att göra människor glada, eller hur. Samtidigt undrar jag om vi inte skulle kunna bli minst lika glada över att någon talar om att något är negativt, ett beteende, ett arbetsutförande, en kommentar som sårar etc.

Jag fick någon gång lära mig att om man är medveten om ett problem så är det den personens skyldighet att faktiskt ta tag i problemet. Det vill säga att vi alla är olika och också olika förmögna att se och lösa problem. Ser jag att något som inte är bra eller om jag reflekterar över ett beteende som inte är bra så är jag med andra ord skyldig att ta tag i det på ett eller ett annat sätt. Att se och höra och sen ignorera det och tänka att någon annan får lösa det hela är ju snudd på elakt. Varför är vi så fega att säga till varandra när något gör ont eller vi känner oss illa behandlade?

Jag tror jag har en del av svaret. Vi är rädda att själva bli utsatta och vi är rädda för att uppfattas som jobbiga och besvärliga. Det här gäller även i relationer. Vi är lika lama där. En del människor nöjer sig med hur de har det, även om de ständigt har en längtan efter något annat, en del kanske inte ens har en längtan utan lever på i vardagen på ren rutin. Andra inser att relationen inte är bra och säger till sin partner att hon/han inte är riktigt nöjd. Har denne person en partner som respektfull och empatisk så kommer de att lösa det tillsammans. De kommer att lyssna på varandra och se varandras behov även om de är olika. Tyvärr är det så att en del partner inte är lika empatiska och när någon då uttrycker kritik mot relationen i sig eller partnern så skär det sig och konflikterna blir stora. Ett sådant förhållande kommer aldrig att utvecklas till något positivt utan dessvärre blir det bara mer och mer destruktivt. Man säger att man älskar varandra och man ser inte att det finns alternativ. Personer i en sådan relation känner sig budna till varandra. Hur dålig relationen än är så  lämnar de inte varandra och sakta men säkert glider kärlek över till beroende och rädsla. Förståelsen är borta och så är respekten. Det är väl dessa par som hamnar hos mig, på mitt bord, på mitt jobb...åtminstone om de inte ber om hjälp. Många gånger har jag handlagt ärenden där en part eller båda parter har gjort varandra otroligt illa men ni anar inte, kära läsare, hur många av dem som hamnar på mitt bord om och om igen. Mönstret i relationen är starkt och bryts det inte av någon part så kommer konflikterna att fortsätta och så även slagen och kränkningarna.

För att återgå till vad jag tidigare skrev så har alla runt omkring en sådan relation där våld förekommer skyldighet att på något sätt ställa sig emellan och säga STOPP, bildligt talat för man kan säga stopp på flera olika sätt. Det viktiga är kanske att man vågar markera och att man gör det man kan utan att dras in för djupt själv.

Många av oss lever inte destruktiva förhållanden där våld är en vardag men däremot tror jag mig veta att vi alla, ALLA, kan bli bättre på att se och höra sin partner. Det viktiga är att ta reda på vad den andre har för perspektiv på livet och vad som är viktigt för att just hon/han ska må bra. Mitt behov är inte hans behov men jag måste ta reda på hans behov för att få mitt eget tillfredsställt och min partner måste göra likadant. Att leva ett liv utifrån en parts önskemål och drömmar är som att förkasta den andres existens.

Problemet är, som jag skrev inledningsvis, att vi inte riktigt vågar prata med varandra. Rädsla för konflikter är en gigantisk djävul som förstör förhållanden. Det låter hårt och kanske som att det uttryckts av en "bitterfitta" men det är så jag ser det och efter all erfarenhet av våld i nära relation, som jag faktiskt har, så tror jag mig kunna säga att det ÄR så, att rädslan för att hamna i konflikt är en av de faktorer som raserar förhållanden som hade kunnat fungera OM vi hade vågat prata. Faktum är också att rädslan skapar konflikter, det finns inget mer provocerande än när en person lägger locket på, flyr eller tystnar helt när personen i fråga blir lite ifrågasatt, kritiserad eller tillfrågad. Rädslan tar överhand och en situation som inte var problematisk blir det just för att den ena parten plötsligt inte beter sig som den brukar. Kan erkänna att det värsta jag vet är att bli lämnad mitt i en diskussion. Det är som att problemet ligger kvar i luften tills personen behagar komma tillbaka igen. Det blir som ett moment 22, ett ekorrhjul som bara snurrar på och ger mer och mer energi åt problemet som tillslut blivit en konflikt.

Det som är så fascinerande är att båda parter kan agera i all välmening utifrån sin egen bild av världen men då de inte har koll på varandras perspektiv på den (världen) så står de totalt oförstående inför varandras sätt att handla. Ena parten kanske tycker att den andre är feg och provokativ som bara går och den andre tycker möjligen att det är för mycket tjafs om ingenting.

Jag ska inte göra något större utlägg kring dessa tankar just nu, det blev kanske långt ändå, men då jag själv precis har separerat så händer det då och då, när jag har för mycket tid över, att jag sitter och analyserar vad det var som gick fel och min slutsats, även om den är väldigt förenklad, är att jag och min sambo hade olika perspektiv på vad som var viktigt och att vi hade problem med att på ett ärligt sätt, utan mönster, beteenden, attityder, rädslor m.m. kunna sätta oss ned och prata om våra behov och framtidsplaner. Allt blev rutin och tillslut levde vi vid sidan av varandra som två individer där alla gemensamma drömmar och mål gått förlorade.

Det är möjligt att det inte är lönt att sitta och analysera sin tidigare relation men samtidigt måste man ju reflektera över sin egen roll i det hela så att man, när det är dags, går vidare har utvecklats och tagit lärdom av historien så att man vet vilken typ av man eller kvinna man passar med. Jag tror vi ibland faller lite för lättvindligt för varandra. Samtidigt är ju kärlek inte något teoretiskbegrepp utan vi styrs ju många gånger av vårt "hjärta". Jag vill ha en romantisk bild av vad kärlek är men möten med människor och framförallt kärleksmöten med människor sätter sina spår så jag tror att jag har blivit lite av en skeptiker när det gäller romantik och relationer. Jag säger såhär; vi människor med kvinnligt tänk lever i helt annan dimension än människor med manligt sätt att tänka. Misstolka mig inte nu för jag säger inte att vi är bättre vi är bara så himla olika.

Nu tänker jag lämna er att tänka på vad jag har skrivit, kanske gör det någon skillnad eller så gör det inte det. Det viktiga är att jag inte är tyst när jag är medveten.

Kaffe och en pralin på detta tack ;)!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det löser sig...  

"Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig..."

Till alla er som tror att jag alltid har koll på saker och ting, att jag alltid är kontrollerad och vet vad jag gör. Till alla er som förväntar er att jag alltid ska vara förnuftig och realist, att jag alltid ska stå upp och att jag aldrig ska falla. Till er vill jag bara säga att jag inte är mer än en människa. Jag känner sorg, förtvivlan, ensamhet, destruktivitet precis som alla andra och även om ni inte tror att ni också kan hamna i kris så vill jag meddela er att det finns inget skydd för det. Ingen kan någonsin veta hur vi reagerar i vissa situationer som vi aldrig tidigare har upplevt. Jag känner sorg för många saker just nu, det är helt normalt. Det är normalt men så småningom så kommer sorgen att gå över i acceptans och den vidare i en normalitet där jag återigen kommer att känna stor lycka och livsglädje. Det är så det fungerar, livet, det är så det är. Vi kan inte vara lyckliga hela tiden. Hur skulle vi då kunna utvecklas? Ur det onda kommer något gott, jag är övertygad om det. Allt handlar egentligen om hur medveten jag själv är att jag bär på en stor sorg. Om jag inser det så kan sorgen också bearbetas MEN jag kommer att behöva stöd av mina nära och kära. Kanske behöver de också inse att jag bär på en sorg och att med lite hjälp ifrån en vän så kanske jag accepterar sorgen lite fortare och livet kan bli enklare. Att få höra att man inte är normal eller en "tjurskalle" för att man är lite ledsen känns hemskt. Vad får människor att tro att jag skulle må bättre av det? eller när någon medvetet drar bort sin hand för att det kanske blir lite för tufft eller känsloladdat för personen ifråga, vad är det för vän? Vad är det vän som inte kan hantera tårar och möjligen inte så genomtänkta ord men dock uttryckta i ren frustration? Hur var det med medvetenheten? Om jag nu är så illa däran att jag inte kan ta mig upp när jag har fallit är det då så svårt att sträcka ut en hand och få mig på benen igen? Eller ännu bättre varför kan ingen ta emot mig när jag faller? Människor flyr som möss när jag talar om att mitt hjärta är trasigt och behöver ett plåster. Jag känner mig besviken på några nära och kära, som jag litat på och känt mig trygg med. Lite besviken också på hur vi människor generellt sätt inte vågar eller orkar ställa upp för varandra även om det kräver lite av den andres tid och engagemang. Det krävs så himla lite.

Som tur är finns det också modiga och mycket empatiska hjärtan i mitt liv. Dem tänker jag vårda väl för de finns alltid där för mig även om jag är "tjurskallen", "tjatmostern" eller bara otroligt ledsen. De är förmögna att säga de där små orden som värmer eller råden som reder ut saker. Jag kan vara mig själv med dem och de kommer inte att döma mig för att jag någon gång säger något dumt eller beter mig lite irrationellt. Mina vänner vet vem jag är och de känner mig. Visst kan de tycka att jag är jobbig ibland, att jag ältar eller analyserar sönder saker men de ser förbi det och de vet att allt det utgör en del av mig, det sån jag är men jag är inte så jämt. Om jag nu vore som en del i mitt liv beskriver mig just nu så skulle jag inte ha några vänner. I en kris som denna, för jag tänker inte sticka under stolen med att det inte handlar om en kris, anser jag att det är tillåtet att bryta ihop, gråta, känna förtvivlan och be om stöd. Jag vet att jag kanske inte alltid har så lätt att ta emot det stöd jag egentligen ber om men jag behöver det, så det gäller att min omgivning ser mitt behov och propsar lite på att få ge mig den där kramen som jag så väl behöver eller den där pratstunden. Så fråga mig inte om du kan ringa, utan ring.

En person som verkligen förtjänar att nämnas vid namn är min älskade bästaste vän Fancy Lane. Hon har funnits vid min sida i, vad blir det nu, 13 år? Vi pratar inte varje dag men jag vet att hon finns där och hon skulle aldrig låta mig falla utan att försöka att ta emot mig!

Sakta men säkert är jag dock på väg ut ur krisen och även om det smärtar då och då så hör jag Timbuktus ord i mitt huvud:

"Det kommer ordna sig, det gör det alltid

Jo, det löser sig, så brukar allt bli

det kommer fixa sig till slut

det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur

och flera mil ifrån, det ordnar sig..."

Massor av kramar och kärlek till den trognaste vännen i världen, ifrån your BFF!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kärlek, kärleksparet och en för tung ryggsäck!

"Det är icke gott för mannen att vara allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves".

Efter att ha insett detta byggde så Gud, av ett av mannens revben, KVINNAN och förde henne sedan fram till mannen. Mannen och kvinnan omfamnade varandra i kärlekslidelse. Kvinna och Man = KÄRLEKSPARET.

 

Och vilket kärlekspar sen. Deras relation kom att innehålla en väldig massa drama. Eva hade sin egen vilja och satte henne och Adam på pottan redan ifrån början. Adam lyssnade på Eva, som trodde gräset var grönare på andra sidan och lockades till ett bättre liv av den manipulerande ormen. Eva ansågs vara otrogen och både hon och Adam straffades genom arbete på jorden och de blev fördömda ut ur Edens lustgård. Ett evigt liv var inte längre aktuellt (enligt andra skapelseberättelsen sägs det att Adam dog ”endast” 930 år gammal, hallå vem behöver evigt liv om man blir över 900 år gammal)? Adam sägs ha blivit rädd när han konfronterades om vad de hade gjort och skyllde allt på Eva och Eva skyllde i sin tur på ormen och vad ormen skyllde på förtäljer inte historien J. Om inte detta var drama nog så fick ju Adam och Eva två söner varav den ena mördar den andre. Snacka om en dysfunktionell familj!

När Adam fick se Eva första gången så skapades dock något speciellt och det är också bl.a. det som skiljer oss, människan, ifrån resten av djurriket. I yttringarna av sexualiteten fanns det etiska och estetiska momenten i förhållandet mellan könen, s.k. KÄRLEK.

Finns kärlek finns också olycklig kärlek och det finns väl ingen känsla i världen som kan åstadkomma så mycket sorg och smärta som kärleken med dess oändliga konfliktmöjligheter; men liksom hungern kan mättas hos alla, kan också kärleksdriften länkas i sunda banor. Nöden bottnar i en sneddriven kulturutveckling och botemedlet, mina kära läsare, är enligt boken "om symboliken tragiken och komikern i erotiken" (ifrån 1931), en harmonisk kultur vilket i sin tur skapar harmoniska kärlekspar. Så... , när samhället befinner sig i fullkomlig harmoni så kommer vi med andra ord också känna harmoni i våra hjärtan (här är vi inte orealistiska). Å andra sidan får man väl komma ihåg att nöden utvecklar oss och egentligen är det väl så, om man ser till alla religionsteorier, att målet är att uppnå inre frid, ett fullständigt harmoniskt tillstånd. Att sedan en hel kultur ska lyckas med det är väl osannolikt men om var individ börjar med sig själv och sätter upp som mål att finna en harmonisk balans i sitt eget hjärta, är vi nog en bra bit på väg :).

Om vi ska börja med oss själva så måste vi först komma till insikt med att vi alla har våra kulturellaglasögon på och att vi alla bär på en mer eller mindre tung ryggsäck. En ryggsäck som var tom när vi föddes men som vartefter har fyllts på med en massa beteenden, attityder, tankar, rädslor m.m. En stor säck fylld med överlevnadsstrategier, ett starkt försvar att ta till i konflikt, en del strategier är bra men en del tyvärr ganska dåliga.

Så uppstår då kärlek mellan två parter, en relation inleds och plötsligt innehåller relationen två tunga säckar som parterna sakta men säkert packar upp. Vad tror ni händer när kärleksruset har lagt sig o vardagen tar vid? Acceptansen blir lägre och så småningom börjar vi sakta störa oss på ett beteende, en kommentar eller till exempel en attityd. Chansen att en liten diskussion uppstår är stor och den kan snart gå över i en konflikt om vi inte är försiktiga. Vad jag menar är att det inte är så konstigt att det är svårt att få en relation att fungera då vi bär med oss olika sätt att hantera konflikter på. Har våra föräldrar stuckit huvudet i sanden så gör säkert vi också det. Har vi sett upp till en morfar som gick in i konflikter utan eftertanke kanske vi också gör det etc.

För en tid sedan gjorde jag ett test på mitt arbete som handlade om vilken roll jag tar på mig i en konflikt. Föga förvånande var det att jag var problemlösaren i testet. När jag kom hem så bad jag min dåvarande sambo att utföra samma test och resultatet visade att han var avvikande och konflikträdd. Inte konstigt att vi aldrig kom någon vart i våra diskussioner. Jag försökte lösa dem och min sambo försökte fly :). Det hade varit väldigt intressant om vi hade dragit nytta av denna insikt och tillsammans försökt att ta lärdom av den. Tyvärr skrattade vi mest åt det hela då för att vi helt enkelt inte förstod bättre. Jag älskar ju Sex and the City (who doesn´t) och i den andra filmen talar Carrie med Big om gnistan mellan dem och att det är viktigt att den inte släcks. Hon upplever att hon får ta del av Big, soffliggaren, medan kvinnorna på krogen får se "the sparkle in him". Vi ska nog inte gå igenom livet och tro att bara för att vi har hittat den "perfekta" partnern så är allt kämpande och allt arbete över. Nej det är nog som Carrie menar, att vi måste samarbeta och arbeta vidare för att inte lågan ska släckas. Det handlar inte om att gnistan inte finns där utan om att hålla den vid liv.

Tänk om vi alla inför en ny relation blickade tillbaka och en kort stund (åtminstone) gjorde en kort analys av vad som gick fel. Alla förhållanden borde kanske avslutas med en liten utvärdering. Vad var det som just jag var bra på och vad var jag mindre bra på. Då skulle vi kunna ha som ett litet CV in i nästa relation hi hi.

Allvarligt talat behöver vi alla ta ansvar för den ryggsäck vi tar med in i en relation. Vi borde, innan den bärs in i det nya förhållandet rensa vårt bagage på sådant som inte förtjänar att komma över tröskeln. Varför ska våra nya partners behöva ställas inför beteenden eller attityder som vi lagt på oss ifrån en tidigare relation? Knappast rättvist för någon.

Vi bör komma ihåg det ligger något i uttrycket: "du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan". I och med det kommer vi tillbaka till att känner du harmoni i dig själv så skapar du också harmoni ikring dig.

Det finns mycket att säga om detta och jag är väl medveten om att det är en väldigt analytisk text men om vi alla stannade upp och frågade oss varför relationer ibland blir så misslyckade så skulle vi kunna vara med och skapa en bättre värld. I stället väljer många av oss att bara se i nuet och låta allt det gamla vara glömt. I och med det fortsätter vi att springa i ekorrhjulet och dåliga mönster upprepas gång på gång.

Jag tror på att människor kan förändra sig men för att det ska ske måste personen ifråga ha självinsikt samt vilja förändra sig. Förr trodde jag att jag kunde förändra en människa men ack så fel jag hade. Idag vet jag bättre, jag kan bara förändra mig själv.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En del av livet...

Jag försöker att andas och slå bort alla tankar som kommer smygandes. Jag vet att jag inte kommer att klara av att stå upp mot dem, inte ensam. Hjärtat slår snabbare, klumpen i magen/halsen växer och växer, jag blir yr och börjar må illa. Innan jag vet ordet av det har de tagit över helt. Känslorna stormar och det gör ont. All mening försvinner och jag sjunker ganska snabbt ned till en nivå där det inte finns något annat än ett ständigt mörker, ren misär egentligen. Det är som att sitta i en mörk brunn och runt omkring finns det bara runda väggar som är kladdiga och hala. Inom mig finns det dock en liten Fröken och hon vet bättre, hon är stark och förbannad. Förbannad på sitt andra jag som inte orkar kämpa. Den lilla Fröken vet att det inte tjänar något till att falla helt och hållet. Hon vet också att den enda som kan lyfta henne är hon själv. Det är kanske just den vetskapen som gör henne så förbannad för hon vet att en del av henne inte orkar och då blir kämpandet ännu tuffare.

”Ryck upp dig då för fan”, ”det finns fler fiskar i havet”, ”du förtjänar något bättre”, ”livet är för kort för att gråta”… uppmuntrande råd som tyvärr inte hjälper ett skit. Jag kan inte rycka upp mig, för jag vet inte hur. Jag orkar inte gå och fiska! Exakt vad är det jag förtjänar? Livet är för kort för att slösas bort, sant! Men livet är uppenbarligen också för kort för att min ”prins” eller ”fisk”, eller vad/vem det nu är, ska hinna hitta mig ibland alla miljoner människor. För den delen har jag ju redan fått min dom, att jag är för gammal för att bilda familj, enligt svenska normer. Jag uppskattar förstås alla råd men smärtan inom mig försvinner inte för alla råd i världen. Den lilla Fröken skriker åt mig att skita i det som varit och gå vidare. Hon vill inte älta allt och känna efter hur det egentligen känns. Hon vill gå vidare och känna lycka och kärlek.

Ibland känns dagarna riktigt bra och hoppet om att allt kommer att ordna sig växer. Det ringer på telefonen, jag svarar och när jag lägger på trillar tårarna ned på mina kinder. Tyvärr handlar det inte om några glada tårar. Tänk vad ont man kan göra en annan människa med bara några ord. Det är som att få stora smockor i ansiktet gång på gång. Om jag innan telefonsamtalet lyckats komma upp på kanten av den mörka brunnen så kan ni vara säkra på att jag snabbt faller ned för den klibbiga brunnsväggen och slutligen ramlar med en duns mot dess avgrund.

Jag undrar om personer är medvetna om vilken effekt deras ord har. I mitt fall kom nog orden bara ifrån avsändaren utan att det var särskilt genomtänkt. Det verkar dock vara så att personen i fråga anser att han/hon har rätt att säga precis vad som helst till mig. Är jag plötsligt en slagpåse? Var det inte lite synd om mig för att jag inte orkar leva vidare på det sätt jag borde? Nej, det är inte den andres fel utan det är mitt. Jag kan välja hur jag ska tolka och ta emot orden och ”väljer” jag att bli ledsen så är det mitt problem. Vore jag mer alert på vad som komma skall skulle jag stå redo med en sköld i järn och låta de hårda och kalla orden studsa tillbaka med samma effekt. Mitt fall är att jag tror på att folk förändras och att alla vill mig väl. Så är tyvärr inte fallet, kanske inte för någon av oss. Det är den bistra verkligheten.

Tårarna trillar, hjärtat slår hårt, jag kan inte andas och livet har förlorat sin mening samtidigt som detta sker studsar den lilla Fröken upp och ned av ilska över att jag inte kunnat värja mig och över att jag inte klarar av att hålla känslorna borta.

Så vad är det för känslor. Då jag förstått att det handlar om hjälp till självhjälp har jag läst på lite och kommit underfund med att det som väller över mig likt ett mörkt, tungt täcke rätt och slätt är ÅNGEST. Tydligen är det väldigt individuellt hur vi påverkas av detta sinnestillstånd och även om många tror att det handlar om ett irrationellt beteende så kan jag trösta alla er som någon gång känt ångest att det är en helt rationell funktion. Samtidigt innebär det att den också är svår att bli av med. Ångest handlar om varningssignaler, naturliga sådana. När vi befinner oss i en situation eller en fas i livet som är stressande så spänner sig kroppen och den förbereder sig på att invänta hot med antingen flykt eller med att gå till attack. Kort och gott är egentligen ångesten en skyddsmekanism för ett utomstående hot eller egentligen är det omedvetna kroppssignaler som misstolkas som hotande. Paradoxen i det hela är att vi försöker skydda oss samtidigt som vi skapar en situation som är snudd på värre, om ni förstår vad jag menar. Jag ser hellre döden i vitögat än går och är rädd för den hela tiden.

Återigen kommer jag fram till att det är viktigt med MEDVETENHET, är jag medveten finns problemet och jag kan förhoppningsvis lösa det och slutligen hålla mig ovanför den mörka brunnens avgrund. Eftersom ångest är en rationell funktion innebär det att jag varken är galen, överkänslig, tokig, idiot etc. Jag är bara en liten Fröken som har sorg.

Att dela med mig av att jag har ångest är ett steg i att bearbeta den. Genom att söka kunskap om vad som faktiskt händer inom mig kan också lättare ta tillbaka kontrollen över det som väller över mig. Om jag reflekterar över att jag har ångest respekterar jag också att jag har den och berättar jag om den sätter jag ord på vad jag känner. Förutom detta har jag förstått att det är viktigt att hålla mig ifrån negativ stress och personer som inte tillför något i mitt liv och det viktigaste av allt är att sova ordentligt (vilket kan vara svårt om man har ångest).

Kära läsare, det är tungt ”shit” som kommer ur mig just i denna period av mitt liv men jag tänker stå upp för den lilla Fröken inom mig för HON om någon är värd att kämpa för!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------