När vi var på bilträffen i Wenngarn här om dagen gjorde Mårten en intressant upptäckt. På ett ställe inne på den loppis vi besökte stod ett bröllopsfotografi. Det föreställde ett ungt fint par, jag gissar på i början av 30-talet. I en annan del av loppisen, som hölls i en gammal skolsal, stod ett annat fotografi, vilket föreställde ett äldre par några decennier senare. Det fantastiska med de båda fotografierna, vilket Mårten uppmärksammade, är att det är samma personer. Titta på mannen och hans ögon och ögonbryn och sedan på kvinnan och hennes näsa och mun, visst måste det vara samma personer? Frisyrerna är till och med nästan desamma :).
Vi vet inte vilka dessa människor är men av någon anledning blev vi väldigt tagna av dem. Kanske beror det på att man slås av hur mycket de måste ha upplevt tillsammans under den tid som gått mellan de två olika fotograferingstillfällena. Jag känner att jag blir nyfiken på att veta mer om dem och deras kärlek till varandra. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att de ser ut att stå varandra väldigt nära. Det är otroligt vackert par.
Det enda tragiska i allt detta är att fotografierna idag finns ibland en massa andra bortrensade saker på en loppis. På något sätt kanske man inte behöver känna dem för att vilja ha dem i sitt hem. Fotografierna är ju inte statiska utan de berättar något för den som betraktar dem. Man skulle kunna bygga en hel historia grundat på dessa två fotografier.
Innan vi lämnade den gamla skolsalen såg vi till att ställa upp fotografierna bredvid varandra på ett mer avskilt bord. Vi hoppades på att andra uppmärksamma loppisbesökare skulle stanna till och nyfiket betrakta paret. På så vis skulle fotografierna inte bara vara fotografier utan levande sådana, med mening.
Sorgligt. Men fint.
SvaraRadera