Ni som har husdjur vet att de blir som nära familjemedlemmar med åren. Det är inte lätt att förklara för en del människor att det är en stor sorg när livssituationen ändras på ett sätt som gör att det inte längre går att ha sina djur i sin närhet. I mitt fall handlade det om en separation vilket ledde till att jag flyttade till en liten lägenhet i stan och mina två små prinsar, Gandhi och Gibbs, blev kvar på landet. Ni må tro att jag har tänkt och tänkt på vad som har varit det bästa alternativet för dem (och inte för mig). Det jag kom fram till vid separationen var att det bästa var att låta dem bo kvar i den omgivning de kände till. De hade nära till naturen, de fanns ingen väg direkt inpå huset och de hade flera åkermarker att fånga möss på :).
En tid har hunnit passerat och jag fortsätter att fundera kring mina prinsars bästa. Saknaden är stor vilket gör att så fort jag har möjlighet så försöker jag åka ut till dem för att krama om dem och försäkra mig om att de har det bra. Jag har fått lära mig att andras sätt att ta hand om dem inte behöver vara dåliga bara för att de inte har exakt samma omvårdnad som mig (jag daltar nog en del med dem) utan att det viktiga är att de bor hos några som älskar dem och att de mår bra.
...att de mår bra...
...saken är bara den att jag inte mår bra. Det känns som de fattas mig.
I helgen när jag var hemma hälsade jag på dem. Tyvärr var det bara Gandhi som var hemma när jag kom (Gibbs var nog ute på lite äventyr), han kom emot mig men han var mycket reserverad till en början och det gjorde ont att se honom så. Det var som att han inte kände igen mig eller ville straffa mig för att jag varit borta. Efter en kort stund släppte det dock och han blev istället hur kelig och mysig som helst. Han blev sig själv. Jag tog med honom ut på en skogspromenad, som vi brukade göra när vi bodde tillsammans. Det är fascinerande hur social denne katt är. Han går med, sida vid sida, och om jag stannar till så lägger han sig i gräset och väntar eller så kommer han fram och vill kela eller bli klappad på magen. Gandhi är verkligen mer som en hund än en katt. Han klarar sig själv men har också ett stort behov av mänsklig kontakt och kärlek.
I 10 år har Gandhi och jag hållit ihop och även om jag för en tid sedan fattade ett beslut om att han har det bättre någon annanstans känner jag idag att jag inte vill annat än ha honom vid min sida. Detsamma gäller Gibbs. Samtidigt vill jag inte vara egoist. Jag vet att prinsarna har det bra, även om jag har förstått att de lämnas mer ensamma än tidigare, men trots det är mitt hjärta inte lugnt.
Oh, tänk vad livet är svårt ibland.
I guess I have som serious thinking to do!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar