Dagens lunch: GULD!

 

Jag kan inte förneka att mitt sinne har all fokus på att min älskade Gandhi ska komma tillbaka. För varje dag som går så försvinner lite hopp.

 

Människor omkring mig berättar solskenshistorier om att katter dykt upp efter sju år och även om det inte är någon tröst så är det iallafall mer omtänksam kommentar än: "räven har kanske tagit honom" eller ännu värre "det är nog lodjuret som tagit honom". Jo, för ni förstår det var ett lodjur som engång tog ett rådjur (när, var och hur det hände förtäljer dock inte historien). Att ett lodjur eller en räv ätit upp min fina kisse har jag svårt att tro. Mer rimligt är att han tröttnat på de dumma katterna häromkring eller att han helt enkelt bestämde sig för att ge sig iväg på ett långt stråk. Polisen har inga uppgifter om påkörda djur i trakten och jag har själv kollat diken i området utan resultat. Det är så otroligt märkligt att han bara gått upp i rök. Ingen av mina annonser, angående hans försvinnande, har kommenterats, ingen har hört av sig.

 

I morgon har han varit borta i två veckor! TVÅ VECKOR! Nej, jag ger inte upp, efter jag skrivit detta lilla inlägg ska jag hoppa upp på cykeln och ge mig iväg för att sätta upp fler lappar i området. Någonstans måste han ju finnas!

 

För att rensa mina tankar lite begav jag mig ut i skogen tillsammans med min andra lilla kattprins, Gibbs. Det blev en väldigt trevlig promenad som resulterade i ett kjolstyg fullt av guld :).

 

 

 

 

 

Innan vi lämnade gården reflekterade jag över att Björnbären snart är klara. Det verkar bli tillräckligt mycket för att vi, jag och Mårten, ska kunna göra lite björnbärssylt. Jag har faktiskt aldrig ätat färska björnbär tidigare och jag vet inte...de var inte så goda som jag trodde att de skulle vara MEN jag ser fram emot den färdiga sylten :).

 

 

 

 

Det finns en del fördelar med att skogen skövlades ned i våras...utsikten är fantastisk!

 

 

 

 

 

Under promenaden började solen plötsligt att skina :). Det verkar som att en hel del solrosor har börjat att växa upp på kalhygget. Något överraskande måste jag säga, fast samtidigt inte så konstigt då det säkert handlar om att frön har spridits med fåglarna och nu när skogen inte skuggar börjar de att gro och växa. Det kommer alltid något positivt med det negativa sägs det ju ;).

 

 

 

 

Jag har fått höra av nära vänner att jag har näsa för kantareller och jag börjar ta mig tusan tro att det stämmer :). Under min och Gibbs lilla promenad hittade jag så pass mycket svamp att jag inte bara kunde ignorera dem och gå vidare. Jag hade dock inget att plocka dem i så då får man vara kreativ och ta det man har, vilket var min kjol ;). Nej, jag behöll kjolen (ha ha) men framstycket fick fungera som en liten tygpåse. När vi kom hem lagade jag en riktig lyxig lunch, pasta med gräddstuvade kantareller Mmmm!! Det bästa av allt är att morgondagens lunch får bestå av resterna :).

 

Nej, ut och sätta upp lappar var det...snälla, älskade läsare, håll tummarna att Gandhi dyker upp snart!

 

Stor kram ifrån fröken kantarell!